Vi gingo ner till Lommabukten

Det här är ett sådant inlägg som jag mest skriver för att informera.

Det här är ett sådant inlägg som jag inte vet hur jag ska inleda.

Jag lyssnar på låtar från filmen Hairspray, dvs. filmen där John Travolta spelar kvinna. Jag sitter på en röd kontorsstol framför en bärbar dator. På väggen framför mig satte jag igår upp en världskarta. Till vänster om mig hänger Texas flagga och två olika målade motiv från Rom respektive Prag. Om jag rullar stolen bakåt för kraftigt åker jag in i en hemskt obekväm fåtölj.

En bokhylla på andra sidan rummet är pyntad med Och världen skälvde, Brott och straff, Konsten att vara snäll, några ordböcker och lexikon, en stor bok med svenska dikter, alldeles för lite kurslitteratur och några skönlitterära pocketböcker. Dessutom finns en handgjord mask från Venedig, min studentmössa och annat som ska göra mig glad.

På bordet står det en flätad korg med frukt och på en hylla har jag placerat en tekanna och en krydda. Kryddburken är stilig nog att ha såväl amerikanska flaggan som Uncle Sam på sig. Hur kryddan smakar vet jag inte något om.

Vid diskhon finns redan odiskat porslin.

Tidigare idag skulle mamma köpa en morgontidning åt mig. Uppenbarligen är de lokalpatriotiska nog att bara sälja Skånska Dagladet och Sydsvenskan här. Våga vägra skånskt, tänkte jag och kände abstinensskakningar efter Svenska Dagbladet. Jag fick Expressen. Och en chokladbit.

Så med Expressen, choklad, nudlar och tvättmedel sitter jag nu själv i Lekstugan 2.0 och funderar på om man låser dörren till toaletten även när man är själv i ett hem, och hur alldeles, alldeles underbart det var att bo med tre stycken till i Oslo.

Men jag är ju en sådan där individualist. Då behöver man ju inte känna behov att vara social.